Idag hade jag väldigt mycket packning till och hem från skolan, jag kände mig som en elefant när jag tog mig upp för trapporna fram till min port. När trappan började närma sig sitt slut kände jag hur tyngden sakta men säkert lyftes från mina axlar. Men alldeles försent märker jag att jag har tagit ut lyckan av trappans slut i förskott. Jag verkar glömma att det är ett trappsteg kvar så jag tar ett bestämt kliv framåt rätt in i trappkanten och faller långt och hårt huvudstupa ner i marken. Jag är helt chanslös till att ta emot mig för mina armar är fulla av väskor och post så där låg jag helt golvad, bokstavligt talat med en tå som dunkade värre än basen i tysk techno. Inte så skönt men inte så ovanligt om man heter Emelie Norström...